>

Hipp Hipp Hurra för mig (och min svägerska) idag!

>Flytten i lördags fick jättebra – snabbt tack vare fin-fin hjälp (TACK för det Helena). Hästarna installerades i sin hage och sina boxar och verkade tycka det var okej. Frampå em red Maja och Emma i ridhuset medans jag och Å snabbt slängdes in i ”gemenskapen” – det var privathästmöte. Där satt vi i någon timme och jag fattade nada – kändes det som. Helt annorlunda regler, rutiner m.m. Men jag fick lite förklaringar efteråt så det klarnade. Bl a så ska alla hästar på anläggningen kunna ledas (och leds) med kejdegrimskaft. Något som mina aldrig blivit ledda med eftersom de är så enkla men men regler är regler och det är ju bara att efterleva.

På söndagen gick jag upp relativt tidigt och åkte till stallet (man släpper ut sina hästar själv på helgerna). Jag och Emma började dagen med att rida i stora ridhuset – något som jag aldrig gjort (trots att jag ridit några terminer på ridskolan) och också något som jag velat göra länge. Det var jättekul 🙂

Framåt femtiden på em kom jag sedan tillbaka och hämtade in dom. Då gick Nido på bakbenen in 🙁
Han är mycket mer stressad över hela situationen än vad Cuba är. Idag hade dock båda varit rätt stissiga vid intag. Men jag tror det lägger sig med tiden – nu börjar dom väl fatta att vi inte kommer åka tillbaka igen och då är det klart det kommer en reaktion.

Idag har jag varit halva dagen på ga stallet och städat ur den ena boxen. Rätt jobbigt för där låg bädd efter inte mindre än tre hästar varav den ena en rejäl bjässe på nästan 180cm i mkh … med andra ord rätt tjock bädd (och rätt äcklig på sina ställen). I alla fall är just den delen avklarad nu 🙂 Kvarstår att skura lite väggar, krubba och skåp. Det tar jag någon annan dag i veckan.

I morgon ska jag rida igen – och då hoppas jag på att det kan vara någesånär så man kan rida en sväng ute 🙂

>

Så på måndagmorgon ska jag för första gången lasta båda hästisarna helt själv … hoppas nu att dom håller sig på ”mattan” … – annars får jag väl hoppas och tro att det finns någon på nya stället som kan ge mig ett handtag.

>Jag sitter här och har tusen miljoner tankar, känslor och ord som vill ur mig … men det är svårt.

Om bara några dagar händer något som kommer förändra mitt liv – väldigt, väldigt mycket. Vi ska flytta och livet kommer inte att vara sig likt. Allt kommer förändras. Nytt ställe, nya människor, nya hästar, nya rutiner, nya regler.
Jag ska ta farväl av människor som betyder så himla mycket, några av dem har varit med mig från början på den här häst-”resan” och några kommit in i mitt liv lite senare. Jag gillar inte farväl och att säga adjö.
Människor som inte har med den här delen av häst-livet att göra tror att denna förändring bara är till fördel för mig, Emma och hästarna men så är det inte.

Hur ska jag klara min hästvardag utan t.ex min extradotter som varit med på HELA resan? Hon blev en del av mitt liv för lite mer än fyra år sedan. Plötsligt satt det en kaxig liten madam på 13 år uppflugen på boxväggen och frågade om hon fick hjälpa mig med Sudden. Och aldrig att jag har ångrat att jag sa ja den gången. Allt som vi har lärt varandra!

Hur ska jag klara mig utan Sudden? Min allra första finaste lilla häst … och såklart kommer jag sakna hans nuvarande ägare också. Hon som tycker jag är ”allsmäktig” 🙂

Mest av allt – hur ska jag klara mig utan en av mina allra bästa vänner? Hon som ALLTID vet råd när något händer, som man ALLTID kan fråga och hon har ALLTID ett svar – oftast ett bra svar också!

Det finns såklart fler jag kommer sakna – jättemycket! men det är framför allt dessa fyra.

>Igår red först jag en stund och sedan fick Emma sitta upp. Vi försöker vänja tussan vid att ha bett i munnen. Jag fick tipset/rådet att testa med fasta ringar så att det blir så stilla som möjligt. Vi har ju provat lite olika varianter i några dagar nu men hon fipplar fasligt med munnen och tungan. När jag red tyckte jag det gick rätt bra, det var mest när jag skulle stanna som hon fipplade och sträckte ut tungan. I alla fall bad jag Emma hoppa upp och rida lite för jag ville se hur det ser ut från marken. Och det såg jättebra ut. Cuba blev alldeles avslappnad och såg faktiskt ut att trivas 🙂 hon gillade nog med Emmas hand. Dock behöver nog min lilla dotter öva lite på att göra avsaktningar för då körde Cuba upp huvudet och visade rätt ordentligt (för att vara hon) att hon INTE gillade tygeltaget.
Kanske kan det gå att tävla dressyr på henne trots allt 🙂
DET vore himla roligt.
Emma ska ju vara med i allsvenskan div III i år och då vill hon ha med sig båda ponnysarna och tävla båda två i förklassen och sedan välja den ponnyn som det känns bäst med i själva lagklassen. 

Jag har fått kontakt med den tjej som hade Cuba innan vi köpte henne. Hon berättade bla att Cuba var rädd för ALLT när hon kom till dom. Det är så extremt svårt att tänka sig det – hon som är så väldigt cool i precis alla lägen.

>Emma lär båda hästarna att skritta, trava, galoppera och sakta av med hjälp av endast röstkommandon. Det är vääldigt bra för mig, så slipper jag använda skänklarna (och därmed också knäna). Man bara smackar, sss:ar och ”pussar” så skrittar, travar eller galopperar hästarna. Dessutom mycket värdefullt vid longering och tömkörning. Hon är bara så himla duktig min lilla dotter. Jag är visserligen väääldigt partisk men jag tycker hon har sån fin känsla för djuren (alla våra djur).
En film på detta finns här: Emma och Cuba ”western-style”

Idag har jag ”lekt” med Cuba – det fick bli dagens motion – att använda hjärnan istället för kroppen. Vi klickertränade med en pilatesboll inne i ridhuset (hon var helt lös). Jag ville egentligen lära henne att sparka på bollen – men det lyckades jag inte med. Däremot är hon numera jätteduktig på att backa och komma på kommando. Jag lyckades däremot med att lära henne röra på bollen med mulen – genom kommandot ”Boll”. Ska bli intressant och se om hon kommer ihåg det ordet nästa gång vi övar.
Efteråt krattade jag i ridhuset och då följde hon med mig HELA tiden.

En annan rolig sak som har hänt är att hon numera gillar gos. Redan från första början har hon varit väldigt noga med att visa att hon inte gillar när man klappar och borstar på hennes hals. Så fort man gör det i boxen så vänder hon sig bort. Är hon fastbunden på gånger accepterar hon det ju såklart utan att bli sur eller så men lös så vänder hon sig direkt bort. Hon har inte heller gillat att man står och gosar med henne (om hon får välja själv alltså). Men härom dagen så stod jag i hennes boxdörr (dörren stängd jag hängde över kanten) och bara tittade lite på henne precis innan jag skulle gå hem. Då kommer hon fram och jag sträckte jätteförsiktigt in handen och klappade lite. Så fick jag göra en låång stund 😀
Samma sak i hagen idag – jag gick ut för att göra något (har glömt vad) och hon kom fram till mig och stoppade mulen i ansiktet på mig. Sedan stod vi så en lång stund, jag klappade försiktigt på halsen och huvudet och hon stod stilla och njöt.
Jag tror hon har accepterat mig och sånt värmer i hjärtat 😀

>Igår lastade vi fin-söta Cuba och åkte iväg till Runsten där min medryttare gjorde sin tävlingsdebut på henne. Två fina felfria rundor i 60cm blev det. Dom var jätteduktiga båda två 🙂

Vi träffade Mia, som jag köpte mina ponnysar av och det var rätt länge sedan vi träffades så det var såklart jättekul 🙂

Lite trist kändes det att vara där utan Nido för meningen var att Emma skulle göra sin debut på 1 m. Men men huvudsaken är ju att Nido blir bra igen och han ÄR mycket bättre. Svullnaden har gått ner och halt är han inte. Igår fick han gå ut i sjukhagen och det uppskattade han jättemycket. Dessutom kom det fram en härlig sol och när vi kom tillbaka efter tävlingen stod han och solade 🙂

Idag inleder jag min sista vecka på Pärlviken med att jobba. Det känns väldigt tu-delat. Dels skönt och dels enormt tråkigt 🙁
Det finns människor och hästar jag kommer sakna – kanske för resten av livet och det finns sånt som jag tycker ska bli skönt att slippa. Men så är det kanske med det mesta här i livet …

>Nu har vår fina lilla ponnyskrutt stått inne i sin box i flera dagar – han är lite rastlös när vi kommer och vill gärna gosa och är lite överallt 🙂 – men han klarar det ändå väldigt bra tycker jag. Dock dricker han dåligt, fast det gjorde han ju iof redan innan. Vi ger honom i alla fall en hink med betforvatten tre ggr om dagen i förebyggande syfte – så han inte får kolik. Han är också ute och går två ggr om dagen. Han haltar inte längre men om det beror på att han är bättre eller om det beror på att metacamen gör sitt – det förtäljer inte historien. I vilket fall är det skönt att se honom rätt så glad och pigg 🙂
Igår kväll klippte jag bort klinikens stödbandage och istället lindar jag själv båda bakbenen innan jag åker från stallet varje dag. Detta tas bort på morgonen av personalen. Det skadade benets skenben/sena är jämntjockt men det andra benet är än så länge fint. Såret ser fint ut.
Så här fin är vår godiskille varje kväll/natt :

>Igår skulle jag vara ledig från stallet var det bestämt – men dels ville Emma åka ut och rida och dels tänkte jag fortsätta packa och städa lite. Så vi kom till stallet rätt sent och möts av en mycket halt liten ponnyskrutt – Nido. Han hade ett sår, som jag först trodde var jättestort men när jag spolat rent så såg det inte så farligt ut. Men hela benet ända ner till kotan var rejält svullet. Blev såklart orolig och ringde först vår ordinare vet. men hon svarade inte så jag ringde distrikt vet. Enligt henne så skulle jag lägga spritbandage och avvakta till dagen efter. Sagt och gjort – vilket i och för sig inte var det lättaste då jag inte hittade någon gaslinda men jag tog andra elastiska lindor (schackrutiga hihi) och när vi lämnade stallet så skrutten ut så här:

Jag hade utsläpp i morse så jag åkte tidigt ut. Släppte ut alla andra och tog sedan ut Nido för kontroll. Mycket halt, ville först inte ens gå ur boxen men sen var det som det släppte lite och han knatade glatt på ut i gången … mot hö´t som låg kvar på golvet sedan kvällen innan. Tog av lindor och han var precis lika svullen. Ringde vår vanliga vet som direkt ordinerade klinikbesök. Ringde Stav och vi fick komma på engång – skönt! Åkte iväg efter det att jag hade fixat någon som kunde lunchfodra alla andra hästar. När vi kom dit rakade dom bort allt hår kring såret och det visade sig nästan bara vara skrapsår. Och själva svullnaden bedömde dom komma från själva ”smällen”. Så här såg han ut då:

Liiite trött 🙂
Själva såret såg ut så här:

Vad jag inte fattar är VAD som har hänt? Han var, enligt intagspersonalen igår, inte halt vid intag, inte svullen då heller. Det finns inget i hans box som han kan ha gjort sig såå illa på. Det måste vara en spark men varför skulle Cuba plötsligt få för sig att sparka honom för det första och varför var han inte halt vid intag? Dessutom var båda hästarn helt lugna vid intaget. Fattar ingenting … 🙁

Han fick i alla fall Metacam i 8 dagar och ska stå på box i ca 4 dagar sedan sjukhage tills Metacamet är slut. Stackars ponnyskrutt 🙁

>Igår kollade jag på ponnyakuten på SVT play och skrev ett litet inlägg om det. Idag läste jag Havrepappans inlägg om detsamma. Det visar sig att vi har väldigt lika åsikter – jag och Havrepappan.

Läs gärna hans inlägg här
och här publicerar han SVT´s svar på hans mail angående säkerheten i programmet

Jag, som inte har hållt på med hästar i hela mitt liv, som har gnällt och klagat över t.ex ridsportsförbundets ”hysteriska” upplägg när det gäller säkerhet kring hästhantering (läs själva i Hästhållning i praktien av Mats Mellberg) m.m m.m tycker ändå att det ser helt galet farligt ut i programmet. Att man som förälder köper en häst som bockar hela provridningen? Att släppa ut tävlingsponnyn och dottern på framridningen fastän ekipaget är en fara – inte bara för sig själva utan för ALLA på framridningen? Varför? Är det kul med ridning om allt runtikring är så extremt besvärligt och farligt?

Man skulle kunna göra en parallell till en annan debatt – nämligen den om avel. Varför fortsätter man att avla på individer som uppenbarligen inte är bra?

Att rida och vara med hästar/ponnyer är något som ska vara roligt men man får aldrig aldrig glömma att det är ett flyktdjur och att dom väger väldigt väldigt mycket mer än oss och är väldigt mycket starkare.
Jag är mamma till en dotter som hanterar sin och andras ponnyer/hästar i stort sett varje dag – och jag är såklart väldigt mån om att det inte ska hända någon olycka. Den enda vägen, om jag ska forstätta låta henne hålla på med sin hobby, är ju att lära henne säker hästhantering. Sedan är det visst så att man kan slarva ibland – men det rätta beteenden måste ändå läras in. När man har så extremt snälla och väluppfostrade djur som vi har så är det jättelätt hänt att man slackar på säkertänkandet eftersom de aldrig uppträder illa MEN även här kan det hända saker – eftersom de är djur som lätt blir skrämda.

Jag undrar om dom som lastar häst utan handskar, speciellt med linor bakom en helt panikslagen häst, vet att brännskadorna i handen lätt kan gå ner ända till skelettet?