>Jag är jättebesviken. Fick nyss ett mail från lagledaren i E´s allsvenskalag. Det var anteckningar från mötet, där jag inte kunde närvara. Det finns 9 ekipage anmälda till laget men bara 4 rider i varje omgång, det är 3 omgångar. På mötet beslutade man att ta ut laget genom att låta de 4 ekipagen som gjort bäst ifrån sig på förklassen rida i lagklassen.
Förra året var jag lagledare för det här laget – jag såg till att alla anmälda fick rida minst en gång. Så valde jag ut laget.

Jag har inte beslutat mig för om E verkligen ska vara en del av laget eller inte. Det beror lite på hur besviken hon blir. Vi kan åka på varenda tävlinga ändå och vara med i förklassen – så får hon ändå tävla men jag känner mig tveksam till om hon ska vara med i laget …

>Fick precis en bild av Moa – åh den måste jag bara lägga ut här

>var det dags för idag. Jätte-jätte länge sedan men äntligen klaffade allt. Trots snöblasket som förvandlade den vackra vår-världen till en vidrig vinter sådan så bestämde jag mig för att rida på utevolten. Det är så pass mycket bättre med plats att det kan vara värt lite klaffsande. Jag fick börja med slutor längs långsidorna. Gå in i slutan i lååångsam skritt, övergång till trav och sedan några skrittsteg på slutet. Det gick ganska bra. Han var lite långsam i reaktionerna men det blev bättre efter några andra övningar på volt mittimellan. Vi höll på rätt länge med de här slutorna och sedan gick vi över på en liknande övning på volt. Tagen bakdel på volten och övergångar mellan skritt och trav. Detta gick sådär.
Sen var det galopparbete och då var jag redan trött … hehe. Men jag fick i alla fall till det rätt så bra i högervarv. Först galopperade jag på en stor volt och sedan en liten volt inne i volten – vartannat varv. Sedan ville Moa att jag skulle svänga ”fyrkantigt”, ta med mig framdelen istället för att ställa honom och svänga. Det gick bra, när jag väl fattat vad jag skulle göra. Eftersom jag har svårt i vänstervarv så fick jag först göra en lite annorlunda övning där. Men när Moa tyckte vi varit duktiga och ville avsluta så bad jag om att få prova att göra den ”fyrkantiga” svängen även i vänstervarv och det fick jag ju såklart. Det gick det med 🙂
Två saker kan jag i alla fall konstatera – dels är det möjligt att galoppera på väldigt små volter på denna utomordentligt fina och duktiga häst och dels är helt klart ryttaren (det vill säga JAG) som sätter begränsningarna.

I flera dagar nu har jag känt mig så peppad och det går jättebra just nu i ridningen. När jag ridit klart vill jag inte annat än pusta en liten stund och sedan hoppa upp igen och göra mer …

>Under lite mer än tre år bestod teamet också av den tonåriga medryttaren. Tonårigen som faktsikt inte ens var tonåring då hon började som medryttare (bara 12 år). Jag kommer så väl ihåg den där första dagen jag förstod att hon var intresserad av min häst. Plötsligt satt hon bara där på kanten till boxen och balanserade. Pratade först lite om ditten och datten och sa sedan helt frankt – jag kan hjälpa dig med Sudden om du vill. Och på den vägen är det kan man nog säga. För inte så länge sedan sa medryttarens mamma till mig att hon var glad över att hennes dotter fått lära sig så mycket på Sudden och tillsammans med mig. Men som jag också sa då, i början var det nog tvärtom – medryttaren lärde mig. Vi har helt enkelt lärt av varandra under årens lopp. Sedan dröjde det inte så där värst länge innan jag mer såg henne som en extra dotter och en storasyster till dåvarande bara 8 år gamla ponnydottern. Vi har haft så otroligt mycket roligt under de här tre åren och inte bara i stallet. Numera är hon ju snart 16 år och har haft egen häst i ett helt år så nu är hon ”bara” extra dotter och fortfarande en väldigt viktig del i vårat liv. Hjälper alltid till, ställer upp i vått och torrt, är rolig och helt enkelt förgyller livet i stallet.

>Jag har ju, tidigare ägnat lite spaltmeter åt att presentera mina hästar. Häromdagen kom jag på att det kanske skulle passa att presentera teamets mänskliga delar också. Teamet (inte längre men under mina 3 första hästår) bestod av: ponnymamman, ponnydottern och tonårig medryttare (numera extradotter). Ponnymamman får bara en liten del av presentationens spaltmeter för hon tar ändå upp så himmelens mycket plats här.
I vilket fall – ponnymamman är 38 år fyllda, gift med VÄRLDENS BÄSTA man och har två väldigt fina barn. Dels ponnydottern och dels en mycket fin son som är 13 år. Hon har varit tillsammans med sin man ända sedan Dacke dog (eller möjligen lite längre än så) … eller tja i vilket fall i 18 år, känt honom i mer än 30 år och varit gift i snart 13 år.
Tillsammans, hela familjen, bor dem i en fin liten förort till Svedalas huvudstad, i ett hus som dem ”själva” byggt år 2000. I huset bor också, förutom ett gäng dammråttor som flyttat in för gott, dvärgväduren Herr Morris och hans ”fru” hermelinen Amy och även hamstrarna Piff och Puff. Ponnymamman jobbar som webbmaster och fotograf på deltid och på deltid som stallpersonal där hästarna bor. Ponnymamman trivs utomordentligt väl med det!

Resten av teamet får egna inlägg med presentationer … kanske senare idag eller imorgon.

>Äntligen var det dags för lektion igen – åh vad kul 🙂
Inte nog med det – jag fick rida utomhus på vår stora volt i strålande solsken och ca 10 plusgrader också. Jösses vad nice!
Jag började med att checka av med Annelie att hon tyckte det var ok att jag red med jaktkandaret. Det tyckte hon. Jag hann med att skritta fram och värma upp lite grand innan Annelie kom ut.
Först bad hon mig kontrollera om han var mjuk och följsam i halsmusklerna och så övade vi lite på att han skulle tycka det var ok att gå lågt i övergångarna mellan hö och vä varv. Andra övningen bestod i att skritta utan att han gick över i passgång och därifrån fick jag sedan minska och minska men öka drivningen så att bakbenen kom igång. Detta var bra svårt men åh så kul eftersom man känner resultat. Det svåraste var timingen så att jag inte bromasde för mycket så det blev stop och nästan lite bakåt. Men i vanlig ordning fick jag bra hjälp och kunde till slut känna att jag kände när det var på väg att bli stop. Vi höll på med detta rätt länge och det var lite lättare i hö varv.
Sen fick jag gå över i trav och göra exakt samma sak. Det var både enklare och svårare. Jag har lärt mig ett nytt begrepp idag – balanstrav. Det blev en hel del balanstrav idag. Innan idag hade jag nog trott han gick i passage men nu vet jag skillnaden … fast jag vet förstås inte skillnaden i hur det känns men i alla fall teoretiskt.
Efter detta moment fick jag öva på igångsättning från skritt till trav UTAN att han passade i skritten eller slängde upp huvudet. Otroligt svårt. Detta gick bättre i vä varv. Inbakat i detta fick jag öva på att öka och minska traven. Först fick jag inte till ens den lilla ökningen men efter ett par varv så fungerade även detta hyffsat.
Sedan var det dags att galoppera och jag tycker ju att det är den enklaste av hans gångarter då jag hinner med men idag var det jobbigt. Jag skulle först skritta, hitta en BRA skritt, aktivera honom, göra en fin ingångsättning till trav, hitta en bra form, göra en bra galoppfattning och sedan öka lite och därifrån minska, minska, minska nästan ända tills han bröt av. Och det var just det momentet som var svårast. Detta gick det bäst i hö varv. Sedan var timmen slut …

Det var en väldigt trött matte som sedan ägnade en låång stund åt att skritta av och när vi kom in i stallet så såg man även att det var en rätt så trött häst. Fast han såg grymt nöjd ut, han såg jättenöjd ut hela ridpasset till och med när jag pressade lite! Jag tror han tycker det är kul att det börjar hända lite och att jag inte bara sitter där uppe och ”åker häst”.

I morgon hoppas jag min andra tränare kommer och har lektioner. På onsdag är det återigen dags för lektion för Annelie men då ska jag rida på vanligt bett och öva på helt andra saker.

På tisdag ska Zorino få åka iväg till Botkyrka och ridas på lektion av min kompis Å. DET ska bli jättespännande tycker jag. Jag älskar att se min häst ridas av duktiga ryttare.

>De senaste två gångerna jag ridit har jag ridit på jaktkandar och då flyter allt på så himelens lätt. Som jag ser det så är anledningen till det att jag inte behöver ha en ständig diskussion angående farten med goda herrn. Han går i den hastighet (hm konstigt ord) som jag talar om – om det är något så går det möjligen något långsammare än vad man skulle vilja. Men allt man ber om fungerar – skänkelvikningar, skolor, till och med skänkelvikningar i galopp. Till dilemat – det känns som jag fuskar! Jag vet att jag behöver lära mig rida med ett vanligt bett i den takt/fart som JAG bestämmer. Och därför känns det som fusk att ta till jaktkandaret och så fungerar allt. Vad tycker ni? Hur resonerar ni kring bett?

>Sist vi tömkörde, jag och B, tog B över båda hästarna medans jag krattade ridhuset efteråt. Då såg det ut så här:

>Knät har inte blivit ens det lilla bättre så nu struntar jag i doktorns order om att ta det lugnt. Jag ska rida idag! Ja jag vet jag är dum men hur motiverat känns det att sitta som en degklump i soffan om det inte ens hjälper. Ja jag fattar att det inte blir bättre av att rida heller MEN kanske blir det inte sämre heller …

Igår fick jag hjälp med Zorinos motion av snälla S. Hon och B var först ute i skogen och galopperade på Bergavägen. Rasmus fick spelet och skenade iväg – varpå Zorino hänger på (såklart!) men det gick ju bra det med. Hem kom dem men sedan väl hemma inne på stora volten blev tydligen Zorino rädd för något och hoppade till och S ramlar av … varpå B också ramlar av. Hahaha knäppa hästar – som tur var gjorde ingen illa sig.

>Återigen måste jag göra lite reklam för min kära bror och hans enorma engagemang för naturen.