Det har varit hoppmeeting på Södertälje och Emma och Cuba var såklart med. En LB-start och två LA-starter uppdelat på två dagar.

Första klassen för helgen var såklart en reg LB och där visade Cuba än en gång var skåpet ska stå – en superfin runda – dubbelnolla och en tredje placering. Mycket roligt 🙂

Sedan lite senare på dagen var det dags för en reg LA. Det gick verkligen inte bra. Cuba stod emot och de fick två stopp 🙁 Mindre roligt.

Sista dagen ytterligare en LA – då en nationell LA och bedömningen A:0. Vi satt och såg på b-och c-ekipagen och insåg att man för att komma innan maxtiden var tvungen att rida väldigt snäva svängar och korta vägar till alla hinder. Det kändes sådär så vi bytte till att starta avd. B istället. Det var såklart en väldigt svår bana med svåra linjer och stoooora hinder, maxade i bredd. Cuba var superfin på framridningen, stod inte emot alls och tog alla hoppen jättebra. Dock var det en aningens struligt och stimmigt och det påverkar ju alltid Cuba. Det kändes ändå som hon var på hugget och ville hoppa. Men inne på banan så blev hon helt stissig och stoppade först på ett vanligt räcke som kom ur sväng och sedan kraschade hon in i en trippelbarr. Då valde Emma att utgå efter att hon hoppat hinder nr 1 och fått ett supersprång. MYCKET klokt och hon fick också massa beröm av speakern för sitt val.

Så nu får vi återigen gå ner en klass och bara starta LB igen. Vi har analyserat en del, jag och Emma och kommit fram till att höjden är inte ett problem, svårigheten på linjerna är inte ett problem, typen av hinder är inte heller ett problem – problemet ligger i att hon blir så stissig när hon kommer in på banan. Och hur tränar man på sånt? :s

Det viktigaste är ändå att Cuba inte får fler dåliga rundor i kroppen (eller snarare i huvudet) utan att nästa runda blir bra igen.