Cuba och Nido blir bara mer och mer lika för var dag som går. Nido, som nu stått i sjukhage ensam rätt så länge, har också börjat prata en hel del. Så fort han ser mig, Emma eller typ vem som helst som kanske kan tänka sig att bry sig om honom så börjar han ”prata”. Cuba var ju/är ju precis likadan – fast det är mest mig hon snackar med. Så fort hon ser mig komma mot hennes hage så snackar hon – det är extremt gullig och personligt.

Tyvärr är det en del andra egenskaper som dom också delar – de har väldigt lätt för att lätta fram om något stressar dem. Nido har ju alltid haft en lätt framdel och Cuba är ju känd för sina blixtvändningar i skogen när man minst anar det. I dag, när jag tömkörde, reste hon sig ett antal ggr. I och för sig så är hon tydlig – hon talade om för mig att hon faktiskt inte orkade göra galoppfattningar inspänd. Så när jag fick henne lugn och tog bort gummisnodden så fattade hon så fint galopp på volt utan att resa sig. Men det är faktiskt en aningens läskigt när hon blir så stressad. Jag vet faktiskt inte riktigt vad hon kan få för sig att göra. Jag tror jag får börja göra detta inomhus i ridhuset istället. Och kanske öva lite på löslongering istället för tömkörning.

Idag är Cuba på dag 81 🙂 och det lilla fosterfölet är ca 10-15 cm där inne. Inte så stort med andra ord 🙂
Jag ska beställa tid för 90-dagars ultraljud när jag kommer hem från Falkenberg. Spännande!