>Håll alla tummar och tår hårt nu, tack 😀

>Äntligen kom informationen upp på förbundets hemsida om att anmäla sig till Agria Ungponny 2011 – så nu är det gjort 🙂

>Jag erkänner jag är väldigt provocerad av anonyma kommentarer – detta är MIN blogg – JAG skriver exakt VAD JAG VILL här!!!! Kan vi ha det helt jävla klar för oss!! Tycker du inte om det som står här – strunta då i att läsa den!!

Jag började den här bloggen för att en del av släkt och familj inte bor så nära – ett sätt för dom att följa oss i vår vardag. Nu skriver jag bloggen lite som en dagbok. Ganska kul att titta tillbaka och se vad man hade för sig.

Vill du mig något – på riktigt – skriv då vem du är och hur jag når dig så har jag gärna en diskussion med dig om t.ex stroppiga dressyrtanter. Dessutom kan vi diskutera varför jag står med mina hästar där jag står och vilka alternativ jag har.
Ni som känner mig vet att nu ryker det ur öronen på mig haha

>Igår började dagen väldigt tidigt – meningen var att vi skulle åka från Tullinge vid 6-rycket men B´s bil ville inte starta så hon kom inte till Tullinge förrens vid kvart i sju. Resan tog drygt 4 timmar och sedan blev det ridsportsmässa och lite clinic för hela slanten 🙂
Det var roligt, som vanligt, att gå omkring i den vääldigt stora mässan – och som vanligt på torsdagen var det väldigt lite folk. För oss som är ”vana” vid Globens mässa känns det så enormt lyxigt att gå omkring i den stora mässhallen och inte behöva trängas så. Jag hittade lite fina saker som fick följa med hem. Sen gick vi och kollade när Andreas Helgestrand hade clinic. Han visade en fem-, en sex- och en sjuåring. Sexåringen var nog den snyggaste häst jag någonsin har sett – HELT galet fin !!!! 😀

Exakt 12 timmar efter att vi startat från Tullinge påbörjades resan hem igen. Jag var helt slut när vi kom hem vid midnatt. Men vi hade KUL 😀

>

Idag fick jag hem min bomlösa sadel som jag har köpt. Jätteskoj att få prova den. Det kändes jättebra. Man kommer åt hästen på ett fantastiskt fint sätt. Vi red en skrittis i skogen och var väl ute ca 40 min. Rätt skönt – trots minus nio grader, vi hade satt på oss ordentligt så det kändes inte kallt.
Båda ponnysarna skötte sig exemplariskt. Vi har bara varit ute i skogen en gång förrut så det är ju verkligen ett nytt område för dom och nu var det ju dessutom mörkt (fast det finns gatubelysning). Ingen av hästarna blev rädda för någonting – helt coola hela vägen. Känns skönt att dom är så oberörda av det mesta 🙂

Jag ringde vet i dag på dagen och hon sa att jag absolut inte ska vara orolig. Man kan tyvärr inte bara ta ett blodprov och se vad det är utan om man ska starta en utredning så får man göra det på en av de större klinikerna i landet (alltså inte vårt närmsta) och hon ansåg inte att det finns någon anledning än. Om han får mycket högre feber och många fler gånger så men inte i dagsläget. Han ska vila de dagarna han har feber och en dag till men annars är det bara att köra som vanligt.

Så nu kör vi på och hoppas att det inte blir något mer!!

>Jösses denna blogg har blivit värsta gnäll-muren 🙁

Idag mår i alla fall Nido mycket bättre. Tempen har sjunkit undan för undan under dagens lopp och för någon timme sedan, när vi var där på en sista check, var den nere i under 38 och då är det definitivt ingen feber längre. Han får gå ut halvdag imorgon.

Kursen för Ann-Sofie Oscarsson, som Cuba deltagit i med sin medryttare, var verkligen superbra. Dock kändes det hela tiden som man var så himla ledsen – bara för att Emma inte kunde vara med. Det var så delat – dels är det ju jätteroligt att Cuba får vara med och allt hon fick lära sig och dels så ville jag bara åka hem och gråta för Emmas skull. Jobbigt när man känner så mycket åt båda hållen …

I morgon ringer jag en vet … kan inte bestämma mig för om jag ska ringa vår vanliga eller till kliniken. Det är ju enklare om man slipper åka iväg men jag gillar personalen på kliniken men i och för sig gillar jag vår vanliga vet också.

På tisdag åker vi till Fredrik Böhling-träning men det får ju bli med Cuba istället för med Nido. Vi har också avanmält tävlinge på Eskilstuna (där Emma skulle ha debuterat i 1m) för det känns inte sjysst mot vare sig ponny eller ryttare att inte hinna förbereda sig ordentligt. Han måste ju få en chans att verkligen bli helt bra OCH hinna med att träna ett antal gånger. Det finns en ny chans den 13 mars … men då är det dressyrtävling den 14 mars inbokat … så vi får se.

>Nido är sjuk igen 🙁
När vi skulle göra i ordning honom för att Emma skulle rida hopp-kurs för Ann-Sofie Oscarsson så märkte vi att han var väldigt låg. Jag tempade och han hade 39,3. Så dels blev det ingen kurs (som vi ju betalat dyra pengar för), dels blev Emma jätteledsen och dels undrar man ju väldigt vad det är.

Vi bäddade med halm till båda innan vi åkte och jag har försökt ”mata” honom med så mycket vatten jag har kunnat under dagen. När vi åkte hade febern stigit till 39,6 så jag måste åka dit igen och kolla till honom innan natten.

Jag undrar verkligen vad det är? Om det är något/samma han har haft sedan snart 3 veckor eller om det är något nytt nu? Inga andra sympom än feber.

>Jag och Emma trivs inte på stallet. Vi tycker det är för stort, opersonligt, bryåkratiskt och fullt med stroppiga ”dressyrtanter”. Vi ser inte på hästar på samma sätt som merparten av de som har häst där gör. Två ridhus, alla faciliteter och nära till stallet väger inte på långa vägar upp otrivseln. Inte ens för Emma. Jag trodde nog att hon skulle trivas – kunna träna och känna sig nöjd över det men hon trivs nog minst av oss. Fast hon har ju å andra sidan i alla fall sin ridning. Jag klarar ju inte ens av att rida längre. Vi MÅSTE hitta något ställe där vi kan få må bra. Ett ställe där hästarna får komma i första hand. Där de kan få gå ute hela dagarna med tillgång till både mat och vatten, där det ändå finns möjlighet att träna och som INTE kostar skjortan och lite till. Fattar verkligen inte att ett sånt ställe inte ens verkar existera. Jo men inte inom rimligt avstånd. Kanske jag måste inse det och så får vi åka lite längre i alla fall?
Vi var och kollade ett ställe förra söndagen – mycket verkade så bra men dels hade dom superleriga små fållor till hagar och dels var hästarna aldrig ute längre än till 15 (oavsett årstid). Plus att det var svartmögel i hela taket på hela stallet.

>Jag vet att jag skrivit förrut att jag ska sluta vara så snäll … har till och med för mig att jag gav mig själv ett nyårslöfe. Jag måste vara lite mer snäll mot mig själv.
Jag är besviken och ledsen över att bli utnyttjad. Det är så praktiskt att jag kör, skjutsar, fixar och har mig … vad får jag i gengäld? Att bli lämnad på utsidan och inte få vara med.
HERREGUD jag känner mig som en femåring ibland. Det finns vissa personer som får mig att känna mig som en femåring. Nu hör jag min systers röst inne i mitt huvud – att det faktiskt är JAG som LÅTER dem få mig att känna mig som en femåring. MEN det är inte så lätt. Okej – sis – JAG låter dem inte göra så här något mer. Fast det betyder ju bara helt enkelt att inte utsätta sig för just exakt det sällskapet öht. Välja bort vissa människor helt enkelt. Välja bort dem som stjäl energi och utnyttjar.

Jag vet att jag har svårt för vissa saker, svårt att känna mig utanför samtidigt som jag inte klarar av att begära att jag får vara med på ett tydligt sätt. Vill att folk ska VILJA ha mig med – inte behöva be om det. Och visst det är MITT problem som jag borde ta itu med (hur man nu gör det?)

>Nu ska jag ge mig in i något som jag i stort sett aldrig diskuterar – nämligen jämnlikhet. Jag vet inte om jag är
1. jävligt blåögd
2. jävligt ovanlig
3. jävligt konstig

I alla fall så är detta ämne ovanligt att jag ens tänker på, har aldrig varit en stor grej för mig och jag funderar lite på varför. När jag växte upp så växte jag upp med en urstark mamma, en storasyster och en lillebror och en pappa. Mamma tjänade de mesta pengarna men både mamma och pappa fanns där som närvarande under hela uppväxten. Vi hade också farmor som kom hem till oss och passade oss när vi var små och sedan när vi var lite äldre kom hon och städade och lagade mat till oss. Farfar kommer jag inte ihåg – han dog när jag var mycket liten.
Jag växte upp och lärde mig ta plats och att aldrig någonsin ens reflektera över att kvinnor skulle vara mindre värda eller något sånt. Vi var tre starka kvinnor i familjen (vi ÄR tre starka kvinnor fortfarande).
Min man växte visserligen upp på annat vis men är uppfostrad i någorlunda samma anda och ser inte på saken på något annat sätt än jag.

Nu den senaste månaden har jag läst lite bloggar om just jämnlikhet bla:
http://zettermark.blogg.se/index.html
http://ladydahmer.se/index.html
och även lite på:
http://onekligen.blogspot.com/

Den här Lady Dahmer känner jag bara är helt konstig medans Zettermark ändå pratar ett språk man kan förstå och verkar inte heller så arg hela tiden. Men jag känner inte igen mig i vare sig deras ilska eller deras vardagsbetraktelser. Vad beror det på? Min uppväxt? Mitt sätt att leva? Vad?

Onekeligen har ett litet tema i sin blogg – hon bloggar då och då om jämnlikhet i vardagen och tar upp sådana saker som städning, ta hand om barnen, ekonomi m .m.
Jag och min man har ingen millimeter uppdelning av vare sig det ena eller det andra. Jag känner inte att jag är kvinna och måste göra vissa saker – nä vi gör det vi är bra på. Och det är nog ganska rättvist födelat – om det i så fall är någon som gör mer så är det min man.

En del av dessa bloggare skriver om att bojkotta klädesaffärerna som har en tjej- respektive killavdelning för kläder för att det ska göras mer unisexa kläder. Jag förstår faktiskt inte riktigt det här – kanske jag är dum och blåögd – men sitter jämnlikheten i kläderna? Jag fattar inte?

Zettermark skriver såhär i sin blogg idag:
Kvinnor växer upp med att höra att vår livsuppgift är att känna oss speciella i en mans armar. Män växer upp med att höra att de ska erövra världen.

VA? Ingen jag känner uppfostrar sina barn så här. INGEN!!

Lady Dahmer skrev för några veckor sedan att vi lär våra flickor från den dagen de föds att det är viktigt att se bra ut.

VA? Vem gör det? Ingen jag känner i alla fall.