Igår klippte jag Cuba – helklippte – eg hade jag inte velat göra det men hon blir så svettig när vi tränar och då känns det mest sjysst att faktiskt klippa henne. I alla fall så fick jag ett litet kvitto på hur långt hon och jag har kommit i vårt samspel med varandra och den ömsesidiga respekten och tilliten.

Då – för 1 1/2 år sedan köpte jag en fin liten ”flicka” som hade mer eller mindre stängt av. Hon vände rumpan till och gick längst bort i boxen när man skulle ta ut henne, aldrig så att man trodde hon skulle sparka eller så men hon visade så tydligt att hon minsann inte ville umgås. Aldrig att hon skulle leka i hagen med någon annan häst, hon kunde gå ensam utan att bry sig.

Nu – hon gillar fortfarande inte att gosa men gör ibland små försök till att försiktigt sätta mulen i händerna på mig. Vårt sätt att gosa är när jag står på andra sidan den stängda boxdörren och hon kommer fram och sätt sitt ansikte nära, nära mitt ansikte.
Man behöver aldrig sätta fast henne – inte ens på tävlingsplats. Förra gången vi klippte henne så trodde Mia att jag aldrig skulle lyckas utan att droga henne. Men det gjorde jag, fast Cuba var skeptisk. Denna gång kröp jag omkring under magen och runt benen på henne utan att känna mig det minsta orolig.
Hon leker varje dag med killarna i sin hage, hon rullar sig, hon kommer fram när man vill hämta henne (inte alltid dock).

Jag VET att jag tjatar men hon är faktiskt så otroligt speciell. Alla barn i hela världen borde få ha en Cuba och lära sig häst och ridning.

Finaste tjejen 🙂