Igår kväll var jag på middag med tjejgänget. Vi är ett gäng 6 tjejer som lärde känna varanadra när våra – nu 16-åriga barn – var små. De första åren umgicks vi i stort sett dagligen, några fick ett barn till osv. Sedan tunnades umgänget ut, av förklarliga skäl men vi har alltid hållt kontakten och träffats några gånger om året. Så igår var vi hemma hos en av tjejerna som har flyttat till ett nytt hus. Vi köpte pizza och umgick på vårt vanliga högljudda vis 😀 Det är alltid så trevligt att träffa detta gäng.

I vilket fall så fick det mig att fundera på vilket ”annorlunda” liv jag lever – jämfört mot just dem alltså. De har ”vanliga” jobb som de är på ca 8 timmar per dag, ledig varje helg. Jag är på mitt jobb ca 10-12 timmar per dygn och är aldrig ledig på helgen.

Vi pratade om antal barn och en av tjejerna sa att hon efter sin tredje verkligen kunde säga att hon var nöjd och att hon önskade att den känslan kunde infinna sig över resten av livet … t.ex jobbet. Precis så känner jag för mitt jobb – jag är så nöjd. Det är detta jag vill göra – och jag skulle aldrig kunna må bra om jag var tvungen att gå tillbaka och jobba på t.ex ett kontor.