Först går många många år utan ett enda kolik-fall sedan plötsligt kommer två st på lika många månader, på två olika hästar.

Igår när jag fodrade em-mat till hästarna så får jag ropa flera ggr innan Madicken kommer. När hon i väldigt långsam takt går från ligghallen ner till matplatsen så tycker jag hon ser ut att röra sig konstigt. När hon kommer ner så går jag fram till henne och börjar känna igenom henne. Tänkte att hon kanske har halkat och ramlat omkull. Hennes buk, mot flanken är stenhård och bara jag håller händerna ovanför hennes kors så darrar hon i hela muskulaturen. Jag ser att hon har rejält ont. Ringer Emma och tar med mig Madicken in i stallet. Tar tempen – normal. Lyssnar på hjärtslag – mycket snabba (ca 70 slag/minut) och lyssnar efter tarmljud, som jag tycker att jag hör. Kollar även hennes slemhinnor i munnen – bleka. Ringer till Strömsholm och rådgör. De råder oss att åka in och vi äter snabbt middag och åker sedan. Innan vi lastade lyssnade jag efter hjärtljud igen och då var de nere på ca 60 slag/minut.
Väl framme får vi vänta i 1 1/2 timme eftersom samtidigt som oss kom en annan häst med koliksymtom och hon var riktigt dålig (och dessutom dräktig, tror jag). De hittar ingen förstoppning men behandlar henne som en kolikhäst och hon fick stanna. Idag ringde de och berättade att hon inte fått några bakslag och var väldigt hungrig. Så hem i morgon em.

Min egen tolkning av förloppet är att precis när jag fann henne så var smärtan som värst och att det sedan löste upp sig av sig själv. Hade vi haft is i magen hade vi kunnat klara av detta hemma. Men med Cuba i färskt minne och Sessan strax innan dess så vågade vi helt enkelt inte stanna hemma.