Och så var det vår

Ja vissa år går det lite fortare än andra. Jag har redan påbörjat den sedvanliga vår-städningen av alla vinterhagar. Först ut var Connys hage – den enklaste då han alltid bara göra ifrån sig i högar på samma plats. Så nu är hans hage helt renmockad på vinterns allt bajs. Emma ska själv få mocka Iberos hage.
Nästa vecka ska jag börja med att mocka ur ligghallarna. Får se vilken jag börjar med.

Jag längtar till sommaren …

Börjar bli tomt

Jag håller på och säljer en del hästar och det börjar tunnas ut i hagarna. I slutet på januari åkte Zacharia till sin nya ägare, förra helgen åkte Sky till sin. På fredag kommer Heros nya ägare och hämtar honom och på lördag åker Tate till sitt nya hem. Den sista mars ska Sam kastreras och när han har läkt ihop åker han till sin nya ägare. Kanske för mycket att säga att det börjar bli tomt men det tunnas i vart fall ut.
Med tanke på de senaste somrarnas torka och brist på bete så känns det bra att det inte blir så många hästar här i sommar. Det bästa för hästarna är ju om betet räcker långt in på hösten. Jag har ju i alla år här på gården tagit emot varierande antal sommarhästar men i år har jag beslutat mig för att inte ta emot någon alls.

Välkommen

till världen säger vi till Nanas fina lilla hingstföl som såg dagen ljus fredagen den 31 januari, på min födelsedag 🥰

På onsdag kväll kom jag och Emma överens om att dela upp natten mellan oss. Det jag såg under mitt pass var att hon var lite rastlös men inte mer än så. Övriga tecken fanns inte. Natten till fredagen delade vi upp lika – jag hade den senare delen och såg redan vid 5-tidenn på morgonen att det nog inte var så lång tid kvar. Men det kunde lika gärna komma snart som nästa natt. Vid 7-snåret åkte Emma till jobbet och jag låg kvar i sängen och hade koll. Strax efter 7 såg jag att nu jäklars kommer den. Så snabbt på med kläderna och ringde Emma för att säga åt henne att skynda sig hem. När jag kom upp hade hon redan klämt ut halva fölet så jag gick bara in och tog bort hinnorna från mulen och lät dem sedan vara. Nana låg kvar länge så Emma hann komma hem innan hon bestämde sig för att resa sig upp. Strax därpå kom hela efterbörden. Och strax var den lilla hingsten på benen. Han hittade även mjölkbaren rätt snabbt.

Om man ska tro alla papper från Spanien så har den lilla bakats i hela 408 dygn men han betedde sig som vilket normal-bakat föl som helst. Pigg och frisk.

Han är perlino (pärlvit blåögd på svenska) och var inte mer än dryga 2 timmar gammal innan första förfrågningen om köp kom. Efter några dygn fick vi även frågan från Spanien om han var till salu. Planen just nu är att behålla och se om det går att få honom godkänd som avelshingst i Sverige. Det finns ingen dubbelgul svenskfödd PRE-hingst för avel i Sverige.

Han är helt rättställd i benen, rör sig med stora knälyfft i traven och har en stor galopp. Helt orädd och verkar gilla oss människor.

Vi har ännu inte bestämt oss för namn. Temat för vår PRE-avel är ”Sagan om Ringen” men vi kan inte riktigt bestämma oss. Det finns så många fina namn som skulle passa … vi får funder lite till.

Extremt

De två senaste åren har präglats av ordet extremt. Det började kanske med sommaren 2018 med den extrema torka som rådde i nästintill hela landet. Här var inget undantag. Det var torrt, dammigt, inget gräs växte, man var konstant orolig för att det skulle börja brinna någonstans. Hela den sommaren, fram till det löste sig, var jag konstant orolig över att inte hitta foder till mina hästar för vintern. Jag hade foder över från vintern innan som räckte över sommaren och jag fick köpa ett lass av min vanliga lev. men sedan var det stopp. Jag kolla med ALLA vänner och bekanta som hade sådana känningar och till slut fick jag napp. En kund uppe i Norrland kände en bonde som kunde sälja till mig. Så på höstkanten rullade det in en väldigt stor lastbil från Norrland med nästan 60 stora rundbalar hösilage. Phu – då kunde man äntligen pusta ut! Bara frakten gick på 10 000kr. Det blev en dyr vinter!

Vintern som följde blev lite konstig men egentligen inte extrem. Det var lite på och av men ändå vinter. Dock minns jag en extrem händelse. Natten till den 3 febr kom det 50cm snö. Emma var då hemma själv, eftersom jag och Nicklas hade varit upp i fjällen och var på väg hem. När vi kom hem fastnade bilen på gårdsplan och strax innan hade Emma fastnat med 4-hjulingen när hon skulle fodra hästarna. Det var bara att byta kläder och börja ploga … det vara bara det att det knappt gick. För det hade börjat bli plusgrader och snön var tung som tusan. Nicklas fick ta över och efter väldigt många timmar gick det äntligen att köra med bil och 4-hjulinge mellan hagar och hus. Dagen efter hade skridskor varit ett lämpligt färdmedel.

Sen kom våren och fölen. Tre fina fantastiska föl fick vi. Sommaren var iof bättre än 2018 men fortfarande väldigt torr. Hösten kom och det var fortfarande torrt. Men sen kom regnet och solen försvann. Det regnade några kopiösa mängder under väldigt många dagar. I princip varje dag i 3 månader. Det blev extremt geggigt i hagarna men om man grävde 10 cm ner så var där snustorrt. Mycket konstigt.

På hösten var det beräknat att komma ytterligare ett föl – Nana’s föl var beräknat till den 14 november. Inga tecken fanns så jag vågade mig på att åka bort över helgen. Efter Jax olycka så installerade jag Nana i BB-avdelningen även fast hon inte visade några tecken på att det var på gång. Jag drömde mardrömmar om att hon fölade på natten i leran och fölet dränktes i leran. Bättre då att ha henne under uppsikt i en box på nätterna.

Sedan kom det som vi kallar vintermånaderna – december. Då slutade det regna och solen tittade fram några gånger men kallt blev det inte. Jo någon dag eller natt men sen kom värmen tillbaka. Snö kom det en gång och den låg inte ens i 48 timmar innan den töade bort. Nu är det januari och vi har haft flera dagar med över 10 grader varmt och vårlökarna har tittat upp en bra bit. Någon snö har vi inte sett skymten av och det är återigen snustorrt i hagarna. Man kan gå överallt i lågskor.

Men den allra mesta extrema händelsen är ändå att Nana nu gått över 400 dygn dräktig och ännu syns inga tecken på att det är på gång. Jag vet att där finns ett föl och i mitten av december var veterinären här och kände då att fölet levde.

Jag undrar hur resten av 2020 ska bli …

Long time no seen

Ja återigen har jag inte skrivit på länge. Vad har då hänt, en hel del …

Strax efter jag skrivit sist så fick Tate i alla fall en hovböld av sin intrampade sidokappa. Självklart – eftersom jag var ensam … Jag fick be snälla Sara att komma och hjälpa mig ta in Tate och Jax. Hovis rensade ut så gott han kunde och sedan var det ju box-vila som gällde för Tate. Jag fick hjälp av Emelie att leda Tate och Jax upp till fölboxen – där de två fick bo i över en vecka innan hovis kunde komma tillbaka och slå på sko igen. Då satte han också lädersula så det skyddade mot ny smuts och grus. Då hade Emma kommit hem igen och vi kunde släppa ut dem på lösdriften igen.

En vecka senare hände en fruktansvärd olycka här hemma. Jax fastnade med ena bakbenet i undertråden i hagen, ramlade antaligen när han skulle försöka ta sig loss och bröt benet. Han låg i ett pyttelitet dike, antagligen i flera timmar innan vi var där på morgonen för att fodra. Så fort jag såg honom insåg jag att det inte fanns mycket att göra. Jag ringde Emma som kom och sedan försökte jag ringa någon vet. Ingen svarade så jag ringde nödslakt som tyvärr var ända borta i Västerås. De styrde bilen direkt mot oss. Samtidigt som vi väntade på dem fortsatte jag att ringa alla vet. jag kunde komma på. Fortfarande inget svar så jag ringde den närmaste kliniken. De lovade att skicka en vet. men hon var först tvungen att avsluta de besök hon hade. De tipsade mig om att ringa distrikts.vet i Nyköping. De svarade och hon satte sig i bilen direkt och kom fram ca 1 1/2 timme senare, strax före nödslakt. Vet. höll med om att Jax var bortom räddning och avlivade på engång.

Det tog ungefär två timmar från det att jag upptäckte honom i leran tills han avlivades och det var med råge de absolut värsta 2 timmarna i mitt liv. Fullkomligt extremt vidrigt. Jag känner fortfarande lite panik inombords när jag tänker på det.

Så nu är här bara 2 föl kvar. Nana visar ännu inga tecken på att det närmar sig fölning trots att hon enligt betäckningsrapporten redan har gått tiden ut. Min vet. tror dock att hon antagligen blivit dräktig vid en senare tidpunkt än den som står på betäckningsrapporten. Det spelar eg. inte så stor roll, hon är installerad i BB-avdelningen och vi har kameraövervakning. Så ja, nu väntar vi liksom bara …

Bortrest

Emma är i USA på semester så jag och Nicklas får rådda allt själva. Det går bara fint men det märks när en person är borta. Tur är ju att Nicklas är kvar hemma och hjälper mig då en del jobb verkligen är tungt. Min rygg och nacke är inte vad den varit så alla tunga lyft är jobbigt.

Strax innan Emma åkte iväg trampade Tate in ena sidokappan på skon, in i lamellranden. Emma och jag stod i ösregnet och tog av skon – vi fick kämpa lite med den mest på grund av att allt var så halt. Men vi fick av den och kunde leda in henne och Jax i stallet. Först tvättade jag med vatten och en diskborste så jag fick bort den värsta leran runt hela hoven. Sedan tog jag hibiscrub och tvättade noggrant runt där kappan gått in i hoven. Sedan sprutade jag in väteperoxid i ”hålet” (som fö nästan slutit sig). Sedan gällde det ju att hålla det rent ett tag. La på en sorbact-kompress direkt mot hålet och la bomull under och sedan på med vetflex och till sist silvertejp. Sedan fick de två stå inne resten av dagen. Vet. skulle komma under eftermiddagen så jag berättade hur jag gjort och fick rådet att sätta spritbandage och låta henne stå inne några dagar till. Vi gjorde i ordning ena fölboxen och lät dem stå där i två dygn. Bytte spritbandage två ggr under tiden och släppte sedan ut dem i vanliga hagen igen. Och *peppar peppar* så har det hittills klarat sig från hovböld. Men jag vet inte riktigt hur länge man ska oroa sig?

Denna helg har jag och Nicklas jobbat på att se till att alla har en hyffsat torr matplats i alla hagar. Det är lite av en utmaning. Efter 4 torra somrar och denna hyffsat torra höst så är det obegripligt mycket gegga i hagarna. Vi diskuterade detta vid frukosten igår och gick sedan ut och grävde ett hål – endast 5cm ner i marken är det snustorrt. Så konstigt men på något vis så sugs inte regnet upp …