Sämre egenskaper hos mig är:
Först går många många år utan ett enda kolik-fall sedan plötsligt kommer två st på lika många månader, på två olika hästar.
Igår när jag fodrade em-mat till hästarna så får jag ropa flera ggr innan Madicken kommer. När hon i väldigt långsam takt går från ligghallen ner till matplatsen så tycker jag hon ser ut att röra sig konstigt. När hon kommer ner så går jag fram till henne och börjar känna igenom henne. Tänkte att hon kanske har halkat och ramlat omkull. Hennes buk, mot flanken är stenhård och bara jag håller händerna ovanför hennes kors så darrar hon i hela muskulaturen. Jag ser att hon har rejält ont. Ringer Emma och tar med mig Madicken in i stallet. Tar tempen – normal. Lyssnar på hjärtslag – mycket snabba (ca 70 slag/minut) och lyssnar efter tarmljud, som jag tycker att jag hör. Kollar även hennes slemhinnor i munnen – bleka. Ringer till Strömsholm och rådgör. De råder oss att åka in och vi äter snabbt middag och åker sedan. Innan vi lastade lyssnade jag efter hjärtljud igen och då var de nere på ca 60 slag/minut.
Väl framme får vi vänta i 1 1/2 timme eftersom samtidigt som oss kom en annan häst med koliksymtom och hon var riktigt dålig (och dessutom dräktig, tror jag). De hittar ingen förstoppning men behandlar henne som en kolikhäst och hon fick stanna. Idag ringde de och berättade att hon inte fått några bakslag och var väldigt hungrig. Så hem i morgon em.
Min egen tolkning av förloppet är att precis när jag fann henne så var smärtan som värst och att det sedan löste upp sig av sig själv. Hade vi haft is i magen hade vi kunnat klara av detta hemma. Men med Cuba i färskt minne och Sessan strax innan dess så vågade vi helt enkelt inte stanna hemma.
Jag tycker själv att jag är bra på:
Andra egenskaper som jag anser är starka hos mig:
När jag inte längre kan titulera mig ”hästuppfödare” – vem är jag då? En del skulle nog nu säga att man inte ska identifiera sig med sitt jobb – men att jobba som hästuppfödare är inte ett jobb i den bemärkelsen – det är ett liv, en livsstil. Jag har heller inte jobbat med detta hela mitt liv utan ”bara” i 10 år. Men eftersom jag är som jag är så gör jag inget halvhjärtat – utan jag gick in i detta med 200% engagemang. Så frågan kvarstår – vem är jag?
Vem jag än väljer att bli nu, så är utomhus, aktivitet och djur något som jag alltid vill bli förknippad med.
Summering
Nu är en mycket speciell tid i mitt liv över, eller i vart fall satt på ”on hold”. Det började 2012 med att Cuba skadade sin sena och inte längre kunde vara en tävlingskompis till Emma. 2013 fick vi klartecken att betäcka. Och 2014 föddes vårt allra första föl. Det är inte så många år men vilken ocean i mängden kunskap som vi fått under de här åren.
Det hann med att bli 18 föl under de här åren. 18 föl på 9 olika ston. Det enda stoet som blev kvar under alla åren är också det första – Cuba (the one and only <3)
Vad hände då med de 18 fölen:
En har vunnit SM för 4-åringar i gångarter
En blev 2a i ungponnychampionatet för 5-åringar i hoppning
En är t-märkt
Fem är fantastiska ridkompisar till sina människor
Två är kvar hos mig
Två har blivit mammor
En rids in av ett barn
Fem lever inte längre
Fantastiska individer ALLIHOP, jag ångrar ingen, jag anser inte att jag gjorde några felaktiga hingstval. Jag älskade alla och önskar egentligen att jag fick göra detta för resten av mitt liv. Men nu är tid för att göra annat – vad är dock fortfarande helt oklart.
Jag är verkligen helt usel på att uppdatera min blogg. Vet inte ens vad jag ska skylla på längre. På dessa månader har så klart mycket hänt. Regal de Chivas har åkt tillbaka till sin ägare, Camilla. Haldir fick då flytta in tillsammans med Zacharia, Indio och Leo. Det gick först väldigt hett till. Haldir visade inte tillräcklig respekt och det fick han minsann veta 😅 Men så fort Haldir visade respekt så lugnade allt ner sig och nu är det en mycket fin och bra flock för två hingstar att växa upp i. Indio styr med järn(hov) 😂 och de andra har stor respekt för honom men han leker också med dem.
Stuteriet har fått ett nytt avelssto – ridponnystoet Hjortbackens Madicken e Veronas Gerswin. Hon och Cuba är betäckta med connemarahingsten Dexter Leam Pondi och Nana är betäckt med Artico VIK. Det skulle vi ju ha gjort redan förra sommaren men eftersom vi aldrig fick Haldir att gå in i transporten så fick vi skjuta upp det ett år. Ingen av stona är kollade än, så vi håller tummarna för att de tagit sig.
Vi har ägnat mycket tid, denna vinter och vår, åt att lastträna flera olika hästar. Jag tror aldrig vi har haft så många som har varit åt det mer svårlastade hållet. Vanligen brukar både unghästar och våra vuxna bara kliva rakt på. Haldir blev skrämd av transporten när han var 2-3 månader och vägrade sedan att ens närma sig den. Det har vi helt tränat bort under denna vår. Han går rakt in men är inte trygg så vi har inte stängt bakom honom.
Indio är egentligen inte svår att lasta, han går rakt in men han är inte trygg där inne så det har vi jobbat lite med.
Nana har dock varit vår prio 1. Eftersom drömmen var att betäcka med Artico VIK (som jag har fryst semin på) så var vi ju helt enkelt tvungna att få henne in i transporten. Vårt första steg var att helt enkelt låta henne äta sin mat på rampen och sedan successivt flytta matskålen längre och längre in tills hon var inne. Det tog inte så lång tid. Men när vi sedan stängde bakom henne så fick vi ett litet bakslag. Då beslutade vi oss för att lasta in Cuba på sidan och se om Nana kunde känna sig tryggare där inne med en kompis som är en mycket van resenär. Det gick bra men vi kände ändå att Nana inte var helt okej. Vi nöjde oss dock där och så var tiden inne för att resa till stationen. Vi tog med oss Cuba för hon skulle ju också kollas. Nana fick stanna på stationen några dagar och när vi skulle hämta tog vi med oss Cuba igen. Det tog dock 45 minuter att lasta för Nana hade helt tappat förtroendet för transporten. När vi åkte hem googlade Emma hur Eamon Hickey gör när han lasttränar. Och sedan körde vi den metoden i 3-4 dagar hemma. Efter det har Nana åkte flera ggr själv och hon är extremt duktig. Nu känns det som att hon äntligen känner att det är okej. Jag är såå sjukt galet nöjd med det stoets psyke! Om hennes avkommor får hälften av det så ska vi vara väldigt nöjda.
Madicken är inte heller helt enkel att lasta – men tar man fram linor så går hon på direkt. Dock vill vi träna bort det och lära henne så mycket förtroende så att hon går in utan linor. Det får bli höstens träning.
På gården har vi fått några nya inackorderingar och det känns jättetrevligt! Till sommaren kommer det en sommarhäst (som varit hos oss i flera år tidigare) och även två islandshästar. Jag har dragit om el-tråden i hela stora sommarhagen. Det var ett jobb som jag delade upp i flera små delar för annars hade det blivit alldeles för övermäktigt. Så hela jobbet tog flera veckor men då jobbade jag bara med det i kortare stunder. Nu är det i vart fall klart och blev väldigt bra.
Men det allra bästa som hänt hittills detta år är ändå det att min bror med fru har köpt en lägenhet här uppe i Sthlm och flyttar från Göteborg. ÄNTLIGEN <3 som vi har längtat efter det.
Dagen innan julafton fick Exsus Zacharia kolik och vi fick åka akut in till Strömsholm. Där blev han kvar i tre dagar och den 25e fick vi hämta hem. Han ville absolut inte bli lastad och vi fick hjälp av den fantastiska personalen på Strömsholm. Ändå tog det två timmar 😩
När vi åkte hem bestämde vi oss för att ta tag i de svårlastade hästarna på gården. Sagt och gjort. Vi började lite lätt igår och fortsatte idag:
Haldir är alltså killen som aldrig tidigare ens vågat nudda rampen med en hov.
på det horribla skit-året 2020. Måtte 2021 bli bättre …
är en förbannelse, är på vintern en välsignelse …
Vad talar jag om nu, undrar ni. Jo torkan 😂🤣 På sommaren svär jag ve och förbannelse över att det aldrig vill regna. På hösten/vintern tackar jag gudarna för att det är så torrt och fint i hagarna 🤩 Jag kan fortfarande gå med lågskor överallt i hagarna. Alldeles nyss gick jag ut i hagen och hämtad Cuba iklädd mina sommar-foppatofflor. Och inga hästar går med lera upp på benen, det är bara lite blött längst ner på hovarna.
Förra året var dock ett undantag. Vid den här tiden förra året var det ett fullkomligt lerbad överallt. Det kan du läsa om här: Extremt
Jag avslutade det inlägget med att önska och hoppas att resten av 2020 skulle bli lite bättre … herrejösses vilken grotesk kommentar så här i efterskott 😩🙈😬😱😳
Världen är så vacker på hösten men jag gillar inte mörkret. Vi har hittills inte haft kallt, det är fortfarande utan-täcke-väder för alla hästar och det är skönt. Igår fick valack-flocken flytta från betet till sin vinter-lösdrift. ivermectina tabletas para humanos mexico I den andra lösdriften bor redan PRE-hingsten Ragge med PRE-hingsten Harry. Vi avskiljde Harry från mamma Nana och sto-flocken och släppte ihop honom med Ragge. Det gick så bra. Ragge är otroligt gullig och snäll mot Harry, som nog är lite förvirrad fortfarande och tycker världen utanför mammas sfär är aningens läskig. Harry är nu drygt 8 månader så det var alldeles lagom att skilja honom från stona. Det är första gången vi inte har fler hingstföl som skiljs av. Men i och med att Ragge tar så god hand om Harry så känns det ändå himla bra. Jag är också väldigt glad över att Ragge slipper gå ensam i vinter. ivermectin disseminated strongyloidiasis Tanken var ju att få alla stona dräktiga och då skulle han ha fått gå med dem i vinter. Nu blev det så här i stället och det är ju också himla bra.
Senare under dagen ska vi flytta sto-flocken till deras vinter-lösdrift. Boxhästarna går fortfarande i sommarhagar och det får de nog göra ett tag till.
Förra veckan hade vi veterinär här som konstaterade att Darling är fortsatt dräktig och att Zach inte har några lösa benbitar. dosing rabbits orally with 1 injectable ivermectin Känns toppen 😃